Cellisten Liv, 18, lever med en synskada – ska uppträda med klassiskt stycke i Tumba kyrka

– I framtiden vill jag nog bli journalist. Det känns väldigt roligt och givande att kunna förmedla och sprida människors berättelser, berättar Liv Degerland när jag frågar henne om vad hon vill göra efter gymnasiet.

Det är en positiv och levnadsglad tjej jag möter. Hon går andra året samhällsvetenskapliga programmet på gymnasiet och fascineras av psykologi. Berättelsen om Liv handlar också väldigt mycket om musik. Som liten lyssnade hon på ABBA och såg på Melodifestivalen. I tioårsåldern kom cellon in i hennes liv och sedan dess är hon fast. Hon har en synskada sedan födseln – som gör att hon idag är helt blind.

– Det har påverkat mig jättemycket genom livet. Det är något som det går att göra en hel dokumentär om. Jag har alltid tyckt det är jobbigt att jag är så beroende av andra. Musiken har för mig varit ett sätt att inte vara det – där är jag helt fri, berättar Liv.

Som liten blev hon retad i skolan för sin synskada.

– Det var barn som höll upp fingrar och frågade hur många, trots att de visste att jag inte kunde se. Idag förstår jag att det handlar om barn med okunskap.

Hennes föräldrar har varit till stor hjälp när livet har känts jobbigt.

– Enda sen vi fick vetskap om min synskada så har de alltid sagt att jag ska få göra exakt samma saker som andra barn gör. Jag ska få klättra och klänga. Det händer att folk har blivit rädda och gett oss konstiga blickar men man vänjer sig, säger Liv.

Hon greppar strängen och börjar spela på sin cello. Stycket heter Siciliano  och är skrivet av Maria Theresia von Paradis. Det är stycket hon kommer att framföra på konserten i Tumba kyrka den 10 maj kl. 17.

Har du några förebilder inom musiken?

– Jacqueline du Pré – en av världens mest framstående cellister. Hon hade MS och dog ung. Man kan säga att hon hade lite liknande bakgrund som jag. Hon var en kvinna som slog sig fram i en mansdominerad bransch på 1950-och 60-talet.

För några år sedan var Liv tvungen att operera lillhjärnan, vilket gör att hon idag har minskad känsel i vänster hand.

– Operationen skapade en minimal hjärnskada och har gjort att min fingerfärdighet inte är lika bra. Efter operationen insåg jag att fingrarna gled av strängarna, vilket såklart var en stor sorg. Men jag är lite sån, jag ger mig inte i första taget. Jag kan bli riktigt ledsen ibland och det ser ut som att jag ger upp – men jag kommer alltid tillbaka starkare. Jag tycker det är något fint med att våga falla och att kunna resa sig igen.

Liv berättar att hennes liv har präglats av psykisk ohälsa och ångest sedan hon var i yngre tonåren.

– En period ville jag inte leva längre. Min hjärna hade utsatts för hög psykologisk stress under en längre period, vilket utmynnade i det. Nu har jag kommit till en punkt i livet där jag tar hand om mig själv och kan hantera de jobbiga känslorna. Trots att jag alltid kommer att ha ångest och självmordstankar i bakgrunden så har jag lärt mig leva med det och har en omgivning som stöttar mig.

Vad är det för tankar som plågar dig?

– Mycket handlar om framtiden. Till exempel osäkerhet kring LSS-lagen och att jag inte ska få det stöd jag behöver när jag flyttar hemifrån, vilket är min ambition. Något som också gör mig orolig är att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Samhället är också fukofobiskt – ingen synskadad som jag känner skriver detta på sitt CV, vilket känns jättetråkigt.

I en podcast berättar du att du inte skulle välja ett liv med full syn, om du fick välja om. Hur tänker du då?

– Jag skulle välja att se litegrann. Det jag kan bli självständig med. Däremot vet jag inte om min hjärna skulle klara av övergången från att se ingenting till att se allt runtomkring mig. Att efter ett helt liv utan syn kastas in i en 18-årings tillvaro och allt vad det innebär, kan bli för mycket.  

Hela rummet håller andan när Liv spelar den sista strofen av Siciliano. Liv verkar vara född att göra musik. Jag brister ut i en applåd.

Vad skulle du vilja säga till lilla Liv idag?

– Att det blir bättre. Något jag hade svårt att tro när jag själv inte mådde bra. Du behöver inte vara så stressad och tro att du ska ha full kontroll på allt. Du kommer att hitta folk som accepterar dig för den du är. Inte för att hon hade lyssnat.

Stina Bergström