Min tro har inte funnits med sedan jag var liten, men jag har vuxit upp med kristna traditioner och värderingar. Som barn funderade jag inte så mycket över min egen tro. I skolan lärde jag mig om religioner och olika gudsbilder, det intresserade mig, men det var först när konfirmationspappren kom som jag började fundera: Vad tror jag på? Tror jag alls?
Om att våga gå sin egen väg
Att konfirmera mig var inte självklart. Många tankar kom som handlade om vad andra skulle tycka, snarare än vad jag själv ville.
Till slut valde jag att göra det och jag började gå på ungdomskvällar och veckomässor. Där hittade jag ett sammanhang. Jag fick vuxna förebilder att se upp till, människor med olika sätt att tro och det fanns en plats för alla.
När pandemin kom sköts konfirmationen upp och de andra i min årgång som skulle konfirmeras tillsammans med mig hoppade av. Jag fick bestämma mig på nytt, ska jag eller ska jag inte?
Den här gången var beslutet lättare. Jag kände att det här gör jag för mig, oavsett vad någon annan tycker. Jag är glad att jag valde att gå min egen väg. Konfirmationen gav mig utrymme att prata om livsfrågor som jag tidigare burit ensam. Det var en öppen och tillåtande gemenskap och där började min tro långsamt ta form.