Det var detta med stenen.
Påskdagens morgon är två kvinnor på väg till Jesu grav. Två Marior. De har väntat på att det skall bli morgon efter sabbaten. Det är ännu långfredag i deras sinnen. Deras Mästare blev avrättad. De hade suttit gentemot graven och sett hans kropp läggas där av varsamma händer. Sett den stora stenen rullas för ingången.
I gryningen går de tillsammans den tunga vägen. De är oroliga för stenen - vem ska rulla undan den?
Först ser allt ut som på fredagskvällen. Stenen är där. Men plötsligt kommer en ängel och rullar undan stenen! Ängeln förkunnar påskens budskap: Jesus den korsfäste är inte där – han har uppstått. ”Kom och se var han låg”. Den hindrande stenen är undanrullad!
Stenar kan vara i vägen för oss. Hinder för att finna meningen med livet, mening i livet. I vägen i relationer. Rädslans stenar, stenar som hindrar livet. De behöver rullas undan. Men vem ska göra det?
Det är sällsynt att vi får se en ängel komma ner och rulla undan stenar. Men det kan ske på mindre dramatiska sätt. Plötsligt eller så småningom ser vi utvägar eller ingångar. Ibland kan vi behöva hjälp med bortrullningen. Kyrkan har människor, ord och handlingar för att rulla undan hinder. Redskap för Guds avlägsnande av stenar som skymmer och blockerar.
I våra församlingar finns många sammanhang där detta sker. Här ska jag bara nämna två, själavården och projektet ”Meningen med mig” för högstadieeleverna på Ljusterö. Spännande. Mer om det kommer framöver!
Jesus vet hur det är med våra hindrande stenar; han vet att han är den ende som kan gå rakt igenom sten som på uppståndelsens morgon. Men den sten som täcker ingången till vårt hjärta vill han inte gå rakt igenom. Han vill att vi låter honom se till att den blir undanrullad först.
Hakon Långström