Lyssna

Fikontisdag i Skara domkyrka 2026

Denna predikan höll biskop Ulrica i samband med en mässa i Skara domkyrka på Fikontisdag i stilla veckan, 31 mars 2026.

Den svåra vägen

”Det är där du rör vid mänskligt lidande, och kanske bara där, (säger Jesus), som du kommer att inse att jag lever, att det är jag. Du kommer att möta mig överallt där människor lider. Dra dig inte undan från mig i något av dessa möten. Var inte rädd. Tvivla inte, utan tro.” Orden är den tjeckiske teologen Tomas Halik. Han formulerar dem när han besökt ett barnhem i Indien och drabbats djupt av den smärta och det lidande han såg där.

Dra dig inte undan från mig i något av dessa möten

Det är där han är. Vår Gud. På den svåra vägen. Den väg där han möter oss när vi faller ur gemenskapen, när vi gör varandra illa, när vi skadas. För det är till de sjuka, de som lider och de som kommit fel han har lovat sig. Det finns en reva i vår samhällskropp idag. Som gör att det är lätt att förlora vår Gud ur sikte. Som gör att det är det ibland inte är så lätt att se det som vi sjöng, så kom du då till sist du var en främling och fryser om vi inte griper in.

Hemlängtan

Därför var det så fint att se utställningen Hemlängtan, som hänger där nere i Domkyrkan. Den är som en motståndshandling mot revan i vår samhällskropp, och mot revan i hela världen. Den handlar om tillhörighet och hopp. En av dem som porträtteras heter Bosse. Han berättar vad St Johanneskyrkan och Stadsmissionen betyder för honom: ”Den betyder allt. Jag lärde mig att leva där, för jag hade ingen aning om hur det var att leva på livets villkor när jag kom dit. Jag blir glad när jag ser att andra människor mår bra. Förut var det bara jag, jag och jag.”

Bosses berättelse är en berättelse om en människa som kommit hem. Inte ffa till ett hem av väggar och tak, utan till ett hem av relationer, av värme, av att få vara någon bland andra. Ett hem där ”jag, jag, jag” långsamt får ge plats åt ”vi”. Och så möter vår Gud oss, så kommunicerar evangeliet med oss: i vår djupaste längtan, efter att få höra till. Efter att bli sedd. Efter en gemenskap som bär.

Vem saknas vid vårt bord?

Den amerikanske teologen Tércio Junker påminner oss om precis detta - att kristen tro är personlig, men aldrig privat. Den drar oss alltid ut ur oss själva, in i relationer, in i världen, in i ansvar.

Och så säger han; ”Det finns ingen helighet som inte också är social helighet.” Den tidiga kyrkan visste detta. Den vägrade dyrka kejsaren, delade sina resurser och vårdade de sjuka och delade allt de hade med varandra - och därför måste också vi i alla tider, i alla sammanhang ställa frågan; Vem saknas vid vårt bord? Just nu, just idag? Vems smärta har vi ignorerat? Vems mänsklighet har vi förnekat? Och varför?

Så är vi fastän många

Paulus påminner oss om detta idag när han säger att vi är en enda kropp, men olika lemmar, alla till för varandra. Ingen bara till för sig själv. Detta som vi också möter i brödsbrytandets radikalitet; Så är vi fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Där de redan på urkyrkans tid levde detta. Bröt och delade samma bröd och samma bägare. Detta som fortfarande är kyrkans mest radikala symbol för inkludering - en enda kropp, ett enda bröd, en enda mänsklighet - där vi alla är olika, men lemmar som är till för varandra.

Gud sänd oss några galningar – eller åtminstone mod

I utställningen här borta finns det med en bön som börjar med orden;

Gud sänd oss några galningar; Vi behöver galningar. Ostämda, lidelsefulla personer som kan kasta sig ut i fattigdomens för varje dag alltmera okända och osäkra djup; de som kan acceptera den anonyma massan, de som inte använder nästan för egen räkning. Som kan älska Gud och sin nästa som sig själv – vilket pris det än kostar

Precis detta som den skriftlärde mannen och Jesus talar om när de talar om det främsta budet: Att lagen inte uppfylls genom separation, inte genom att rädda sig själv, med brännoffer eller andra offer – utan genom kärleken – omsatt i solidaritet med nästan, inkluderande dem som världen försummar.

Galningar kanske, men också som Dietrich Bonhoeffer beskriver dem - modiga. ”Mod är”, som han skriver, beredskapen att handla ansvarsfullt även när vi är rädda.” Evangeliet kallar oss till just detta mod: – mod att älska vår nästa även när han eller hon är motbjudande, eller till och med vår fiende – mod att tala sanning – mod att stå med de marginaliserade även när det kostar. I visshet om att alla sår, all mänsklig förtvivlan och utanförskap i världen också är ”Kristi sår”. Evangeliet kallar oss att gå bortom rädsla och uppmuntrar oss att gestalta kärleken inte bara som en känsla utan som tro omsatt till handling. Därför ber också han; ”Ge oss modet att handla – även när vi är rädda”

Det lilla korset och den stora berättelsen

I helgen var jag i Varnhem och visade några släktingar vår vackra klosterkyrka. Där såg jag detta: Det lilla korset. Dessa tillverkas av fångar på tre olika anstalter i Sverige. Formen är sådan att man kan ana en människa, ett par öppna armar. Armar som säger: Kom.

Det drabbade mig djupt. Ingen prestation eller position. Inget dugande eller att passa in. Inget accepterande eller relaterande till viktiga namn eller kontakter. För att ta emot det och sitta på en anstalt, tror jag att det krävs mycket mod. För att våga tro det och sitta på en anstalt, tror jag det krävs en hel del övning. För att bära det vidare ut i världen krävs det ett vi, en kropp, där vi alla hör till, är lemmar till för varandra. Ett ”Kom!” som inte bär krav på att veta rätt, göra rätt, lyckas, prestera, vara relevant eller framgångsrik – utan som kallar oss att leva på livets villkor…Ditt, mitt, vårt liv – tillsammans - sådant det är…

Kom!