Vid graven, vid nåden, vid Gud
Läsning Joh 20:11, 15–17
Maria stod och grät utanför graven. Det är svårt att stå där, nära graven. Vetskapen om ett förlorat liv gör ont. Det är den kunskapen som tårarna rymmer. Att sorg och saknad gör ont. Tårar behöver tid. Ibland känns det oändligt, som om det aldrig kommer att ta slut. Men sorgen, saknaden och smärtan är också viktigt i försoningens helande process. Det som inte får sörjas eller begråtas följer oss ofta tills vi tar emot det.
Simone Weil skriver att frånvaro och närvaro aldrig är åtskilda i mötet med Gud. Att i den stora frånvaron kan Gud framträda som mest närvarande; och vår mänskliga förväntan är det som förbinder frånvaron med närvaron. Hon skriver att när Gud i sin egen mänsklighet själv delar våra smärtsammaste upplevelser av Guds frånvaro, så blir Gud som mest närvarande för oss. Det är in i detta mysterium vi träder när vi ber. Är det kanske detta Maria förnimmer vid graven idag? Hur Gud blir så påtagligt närvarande, när han ser henne från den stora frånvarons plats?
Maria. Jesus säger hennes namn. Han ser henne och vet vem hon är. När hon hör sitt namn, så händer något. Hon ser. Hon ser det hon inte förmådde uppfatta tidigare. Hon ser hoppet, livet. Hon ser att döden inte har sista ordet, trots allt. Att ljuset lyser rakt igenom mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Hon ser det hon inte trodde var möjligt.
En dag tar tårarna slut. En dag är sorgen mer minne än levande smärta. Kanske en dag när vi minst anar det. En av alla dagar vi inte längre kan räkna. En dag kanske vi också står där och hör vårt namn, ser vårt liv och anar att något har hänt. Att ljuset lyser i mörkret, att mörkret inte har övervunnit det.
Du är här. Du övergav mig inte när du gick undan i Getsemane för att be i förtvivlan, du släppte aldrig taget om mig, inte ens på korset. Vilken nåd. Vilket liv. Vilken Gud.
Och hon gick och berättade om detta. Så att vi kan veta. Så att vi kan tro. Så att vi kan följa efter. Tack! Maria, den första aposteln.
Du är här.
Du har alltid varit här.
Världen glömmer så lätt och i hjärtat finns en ständig kamp som drar mig åt olika håll.
Men ditt namn enar hjärtat och tillvaron faller då på plats.
Välsignad är du som väntar på mig i mig hjärta.
Leonard Cohen ur Nådens bok